Mmmmmmusik!

Concert sauvage dans le métro !
Uploaded by lapapsprod

Så här ska musik på allmän plats låta!

Inga skrikande dragspel...

Hinder...

Mellan rökfyllda andetag, i nattens famn
ser jag kärleken välkomna hatet.
Medan ögonen sluts av misstro, mot vad de just såg
väcks hoppet om en godhet, jag trodde var förlorad.

Frihet från världen, ett fönster från verkligheten
samtidigt syns alltjämt reflektionen av min själ.
Ju mer mörkret närmar sig. Desto säkrare blir jag

Min port är stängd, men jag lämnar fönstret öppet
för även mörkret förtjänar en helande värme.

Skogarna lockar...

Jag vill att skogarnas jord
ska tvaga mig ren
låta stenarnas lenhet smitta min själ
skogens röst talar till de få
berättar om det förgågna

såsom allt har ett slut
så har också jag

Men inte denna minut, inte denna dag.

En tår för B....

Ensamhetens tårar är allt annat än söta
men som kärlekens extas är de ofrånkommligt vackra
De pressas fram av samma våldsamma känsla
som en gång fick mig att skälva av lycka

Det är ett tveeggat svärd, det dödar och ger liv
så brutalt, så vackert.

Ensamhetens tårar passerar förbi
en strimma hopp vid horisonten
en porlande bäck mellan mossornas riken
en smalnad stig, där ljuset tar vid
och mörkret inte längre förtär
allt vad som är vackert

Ordens gemenskap...

Ibland känns det bara som om vissa ord vill höra ihop. Vill sättas i en mening, tillsammans. De vill inte sluta komma, något gör att de hamnar där de är. Eller där de kommer vara. Och att låta orden få som dom vill är det enda man kan göra. Tangenterna börjar tryckas ner av sig själva.

Det är bara skönt att få skriva lite. Oavsett om nån läser det eller inte. Egentligen är det nog bättre att ingen läser det, fast då är det ren idioti att lägga ut det på internet, eller hur? Borde jag inte då gömma allt det här djupt ner i någon mapp på hårddisken? Konstigt nog känns det inte riktigt som samma sak. Man vill inte ha det liggande där. Det känns som om man inte blir av med det. När man väl lagt upp det på internet är ur händerna på en. Ligger det kvar på datorn är det fast där, och man är väl medveten om det. Mycket konstig känsla, man borde vilja ha sina egna tankar för sig själv? Eller?

Internet verkar ha tvingat in ens tankar i nya banor. Problem som dessa fanns inte för 100 år sedan, inte ens för 20 år sedan. När jag föddes var det ingen som valde mellan att låta sina texter ligga gömda eller att låta dom flyta fritt över internet. Internet fanns visserligen i en eller annan form då. Men absolut inte tillgängligt på det sätt det är idag. Man har tvingats tänka om helt, omforma sina tankemönster. Visst låter det flummigt?

Det är svårt att få sina tankar fokuserade på en sak, de vill gärna springa iväg åt olika håll och starta nya tankar. Det tar nog lite träning innan tankarna kan springa åt det håll jag vill att dom ska springa. Tills de gör det tänker jag fortsätta skriva små meninggslösa kåserier om allting och ingenting. Får väl hoppas att jag lyckas med det innan jag av misstag skriver om alla Shakespears texter....

Åldrade ord 5...

Jag är så rädd...

Håll mitt huvud över vattnet, låt inte mörkret skölja över min kropp.
Jag är så rädd.

Släpp inte taget, jag vill inte falla.
Jag är så rädd.

Släck inte ljuset, stanna en stund till.
Jag är så rädd.

Vandra vid min sida, följ min stig.
Jag är så rädd.

Håll om mig, låt dem inte komma närmare.
Jag är så rädd.

Kyss mig, lägg mig tillrätta.
Jag är inte rädd.

Åldrade ord 4...

Nattetid...

Natten smyger längre in under skinnet.
Jag drar ett sista bloss och låter min cigarett falla mot marken.
De sista lekande gnistorna stänker när den träffar asfalten.
När den sista röken lämnat min kropp, återstår endast tanken.

Tanken på möjligheter, framåtseende, flygande drömmar.
Flyktiga som morgondimman, svävande genom mitt sinne.
Hänger kvar en liten stund, en minut av frihet.
Snart som bortblåst av vinden, omintetgjord på en sekund.

Åldrade ord 3...

Avfall...

Sopor, en fimp i gatan, ett sprucket glas.

Titta inte på mig, era blickar skär tänder, lägg av!
Kanske dags att slänga sig på komposten?
Kanske dags att se till att folk slipper lukten?
Av gamla sopor...

Ska ni fortsätta så där? Lugnt gnisslande blickar?
Låt planket ruttna, låt fönster spricka, låt mig gulna i solen.

Åldrade ord 2...

Dagens reflektion…

Det finns för lite blommor runt omkring oss.
Vi behöver lite fler blommor, lite fler väldofter.
En blomma kan ge lite sinnesro.

För lite kärlek, för lite blommor.
Vi behöver mer av båda.

Åldrade ord...

Luktar bränt, bränd är luften omkring mig.
Bränt fast eldens flammor slocknat? Finns det glöd kvar?

Något dolt fack där själen fått gro? Blomma ut? Kanske?
Får ta och glöda mig fram, långsamt. Kanske?

Det som återstår, kanske, matas med bränd jord?
Endast konstgjord andning tillåten, sa hon....

Ödets oupptäckta repristecken...

Satt och kollade igenom gamla dagboksinlägg med poesi jag skrivit för ca. 2 år sedan. Det som chockade mig var att jag lyckats glömma av den, och att jag faktiskt tyckte att den var bra. Jag har sparat texterna nu så de inte försvinner.

Men den största effekt det här fick var att inspirera mig att börja skriva igen, och börja läsa poesi igen. Det var längesen sist, men jag hoppas att det sitter kvar i ryggmärgen.

Visst, andra kanske inte tycker den är bra. Men då får det vara så, jag bryr mig inte. Det är mina texter, varenda liten bokstav och punkt. Och jag älskar mina bokstäver, det är mitt enda sätt att uttrycka mig för tillfället. Utan bokstäver skulle jag vara helt borttappad. Nu låter det här säkert otroligt löjligt för andra, men återigen, mina bokstäver. Och varför skriver jag ens om vad andra skulle kunna tycka, självkänslan kanske inte är på topp.

Men som sagt, inspirerande för mig. Vad det är för andra är andras problem. För mig löser den bara problem. Mitt sätt att ventilera, jag minns fortfarande hur frisläppande det var att skriva. Nu känns det som om jag kan få en ny början, ett av ödets oupptäckta repristecken (för er som läser noter). Jag skulle kunna sitta här hela kvällen och orera om det här. Det vill jag egentligen göra också, det känns bra. Bara texten spelar någon roll, inget annat. Synd att man inte kan leva på texter och bokstäver, då skulle många problem vara lösta.

Vad jag ska skriva om? Heh, det vet jag inte. Något, inget, allt. Vem vet?

Som ni kanske märker förlorar jag mig i texten, det har en tendens att hända rätt så ofta.... Får väl avsluta nu...

Feeling quite good...

Spenderat dagen med att mäta stråldoser, roligt med tanke på att jag inte gjort nått praktiskt på flera veckor. Äntligen nått man faktiskt kan göra i praktiken.

Gamla flickvännen var här nyss och lämnade saker, kändes helt ok faktiskt. Känns rätt bra överlag för tillfället. Antingen har jag verkligen vant mig, eller så har jag blivit känslomässigt avtrubbad (gissa vilken det är?). Nej, men jag tror faktiskt att jag börjar vänja mig.

Allmänt börjar det mesta kännas relativt normalt, för omväxlings skull. Monty Python är återigen husgudar, sån humor kommer aldrig komma åter. Största kulturskatten den här världen har. :)

Gratis är gott!

Oja, träffade en snubbe när jag var ute och rökte. Han gav mig nästan ett helt paket cigaretter, han skulle sluta sa han...

Sorg...

Min Ipod har gått till den sista vilan. I 2 år har den funnits hos mig. Men nu orkade den inte längre, några dödsrosslingar och sen inget mer.

Jag funderar på att gräva en grav åt den. Det har den förtjänat....

Äntligen!

Så, då har man flyttat och kommit till rätta. Allt uppackad och iordningställt...
Och nu, äntligen. INTERNET! Borde ha kommit ändå, men någon hade snott min IP-adress. Men nu är han avstängd, hehehe...

The Motorhomes - Into the night

En grovt underskattad låt, med en av de vackraste videor som någonsin gjorts. Så sorglig, kan inte se videon utan att bli riktigt tårögd...

Kan du se?

Kan du se, våra själar tillsammans
Inmurade i sten?

Ser du?, de dröjer kvar, stilla?
Inkapslade för evigt, i dimman, i gräset, i stenen.
Blankt grå, ovan guldbokstäver
sedan länge erroderade av tusentals blickar.

Kan du se?

Gemenskap mellan dödsfiender...

Hörde om det här fenomenet för längesen, men nu verkar det finnas faktiska bevis för att det verkligen hänt. En underbar händelse, har för mig att något liknande även hände under andra världskriget någonstans. Helt underbar historia.

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_14311393.asp

På väg till sista vilan....

Här är en artikelserie från Svenska Dagbladet som verkligen förtjänar att läsas. Jag har nog aldrig läst något så rörande som det här, blir man inte berörd har man nog inget hjärta.....

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14275496.asp

Sönderfallet?

Nu kan jag iaf är lite. Inte direkt mycket, finns ju inte så mycket att äta hemma, kan ha med det att göra...
Anyway, nu måste jag försöka ta mina poäng denna termin. Gör jag inte det förlorar jag CSN-pengarna, SGS-kontraktet och min plats på programmet. Inte gått så bra hittills, underkända tentor osv. Nu måste jag rycka upp studierna, har omtenta på lördag så nu måsta jag verkligen läsa. Måste klara den här tentan, annars är risken stor att allt går åt helvete. Stressframkallande? Absolut! Men allt just nu verkar samspela till att jävlas med mig. Det finns alltid de här stunderna, eller snarare perioderna. De återkommer med jämna mellanrum och vad de orsakas av är nästan alltid oklart. De blir aldrig lättare, utan håller samma nivå av förjävlighet varje gång.
Det enda man kan göra är att hoppas att allt kan ordna igen. För det gör det, iaf har det gjort det hittills...

"No matter how cold the winter, there's a spring time ahead..."

Får man hoppas...