Ibland känns det bara som om vissa ord vill höra ihop. Vill sättas i en mening, tillsammans. De vill inte sluta komma, något gör att de hamnar där de är. Eller där de kommer vara. Och att låta orden få som dom vill är det enda man kan göra. Tangenterna börjar tryckas ner av sig själva.
Det är bara skönt att få skriva lite. Oavsett om nån läser det eller inte. Egentligen är det nog bättre att ingen läser det, fast då är det ren idioti att lägga ut det på internet, eller hur? Borde jag inte då gömma allt det här djupt ner i någon mapp på hårddisken? Konstigt nog känns det inte riktigt som samma sak. Man vill inte ha det liggande där. Det känns som om man inte blir av med det. När man väl lagt upp det på internet är ur händerna på en. Ligger det kvar på datorn är det fast där, och man är väl medveten om det. Mycket konstig känsla, man borde vilja ha sina egna tankar för sig själv? Eller?
Internet verkar ha tvingat in ens tankar i nya banor. Problem som dessa fanns inte för 100 år sedan, inte ens för 20 år sedan. När jag föddes var det ingen som valde mellan att låta sina texter ligga gömda eller att låta dom flyta fritt över internet. Internet fanns visserligen i en eller annan form då. Men absolut inte tillgängligt på det sätt det är idag. Man har tvingats tänka om helt, omforma sina tankemönster. Visst låter det flummigt?
Det är svårt att få sina tankar fokuserade på en sak, de vill gärna springa iväg åt olika håll och starta nya tankar. Det tar nog lite träning innan tankarna kan springa åt det håll jag vill att dom ska springa. Tills de gör det tänker jag fortsätta skriva små meninggslösa kåserier om allting och ingenting. Får väl hoppas att jag lyckas med det innan jag av misstag skriver om alla Shakespears texter....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar