Satt och kollade igenom gamla dagboksinlägg med poesi jag skrivit för ca. 2 år sedan. Det som chockade mig var att jag lyckats glömma av den, och att jag faktiskt tyckte att den var bra. Jag har sparat texterna nu så de inte försvinner.
Men den största effekt det här fick var att inspirera mig att börja skriva igen, och börja läsa poesi igen. Det var längesen sist, men jag hoppas att det sitter kvar i ryggmärgen.
Visst, andra kanske inte tycker den är bra. Men då får det vara så, jag bryr mig inte. Det är mina texter, varenda liten bokstav och punkt. Och jag älskar mina bokstäver, det är mitt enda sätt att uttrycka mig för tillfället. Utan bokstäver skulle jag vara helt borttappad. Nu låter det här säkert otroligt löjligt för andra, men återigen, mina bokstäver. Och varför skriver jag ens om vad andra skulle kunna tycka, självkänslan kanske inte är på topp.
Men som sagt, inspirerande för mig. Vad det är för andra är andras problem. För mig löser den bara problem. Mitt sätt att ventilera, jag minns fortfarande hur frisläppande det var att skriva. Nu känns det som om jag kan få en ny början, ett av ödets oupptäckta repristecken (för er som läser noter). Jag skulle kunna sitta här hela kvällen och orera om det här. Det vill jag egentligen göra också, det känns bra. Bara texten spelar någon roll, inget annat. Synd att man inte kan leva på texter och bokstäver, då skulle många problem vara lösta.
Vad jag ska skriva om? Heh, det vet jag inte. Något, inget, allt. Vem vet?
Som ni kanske märker förlorar jag mig i texten, det har en tendens att hända rätt så ofta.... Får väl avsluta nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar