Då fick man teckna av sakerna man hittade i marken istället!
fredag, mars 06, 2009
Gamla böcker gör mig glad....
Satt och pluggade nere i universitetsbibliotektets källare hela dagen idag. Tog små pauser och promenerade runt bland alla riktigt gamla böcker och fotade lite. Det är något riktigt speciellt med att bläddra i böcker över 100 år gamla...
onsdag, februari 25, 2009
Frihetens klockor klämtar!
Spenderat kvällen på ett medlemsmöte för Hälsovetenskapliga Studentkåren, där vi bland annat diskuterat det kommade avskaffandet av kårobligatoriet. Samma ämne som Lars Leijonborg idag höll en presskonferens om där han lade fram det nya förslaget för hur avskaffandet skulle gå till. Tydligen skall kårerna nu klara sig på 105 kr/student och termin, vilket är ungefär 20% av vad vår kår för tillfället har att röra sig med. Ämnet diskuterades under en märkbar slöja av besvikelse, en så låg ersättning per student skulle tvinga kåren att investera allt för mycket tid och pengar på att ragga nya medlemmar istället för att fokusera på studentfrågor. Enligt mig har regeringen nu visat att de inte har för avsikt att erbjuda ett realistiskt alternativ för de många studentkårerna i Sverige utan lämnar dem åt ödet. Utan tvekan kommer kårernas inkomster sjunka dramatiskt, vilken effekt det får i det långa loppet är mycket oklart i nuläget. Men i värsta fall kommer det att leda till minskat studentinflytande på landets lärosäten och minskat stöd för våra studenter som riskerar att stå utan hjäp när den behövs...
Förmodligen går det inte att göra något åt själva avskaffandet, men vad som behöver göras är att få makthavarna att inse att ersättningsbeloppet är på tok för lågt.
Förmodligen går det inte att göra något åt själva avskaffandet, men vad som behöver göras är att få makthavarna att inse att ersättningsbeloppet är på tok för lågt.
fredag, april 04, 2008
I've come to repair the harpsicord...
Känns som jag jobbar konstant nu för tiden. Spenderar förmodligen mer tid i mina "scrubs" än jag gör i mina egna kläder. Folk tycker jag är konstig som jobbar en massa, men man gör vad man måste. Nu har jag i alla fall en helg ledig. Har inte riktigt beslutat vad jag ska göra med den. Funderar lite på att dra mig utåt skogen och få lyssna på lite äkta tystnad. Här blir det aldrig tyst, och det stör mig rätt mycket. Precis som att det aldrig blir riktigt mörkt här, man kan aldrig se mer än en handfull stjärnor om nätterna. Jag har aldrig tyckt om att bo i städer, och ändå bor jag på "ön" i Sveriges näst största stad. Är inte speciellt förtjust i själva staden heller, många människor ser bittra ut. Och jag drar åt mig av det som en tvättsvamp, jag är som en känslomagnet. Är någon sur i min omgivning blir jag sur, är någon väldigt glad i närheten av mig blir jag istället glad. Positivt ibland, negativt oftare.
Var längesen jag skrev något nu, något alls. Det kommer och går i vågor, senaste vågtoppen var för flera månader sedan. Men nu kanske det ändrar sig, vem vet?
För tillfället ägnar jag mig åt att lära mig lite av Dueling Banjos från Deliverance, bara för att vid något tillfälle i framtiden kunna göra folk obekväma genom att lite obemärkt smyga in delar av den när jag spelar gitarr...
Var längesen jag skrev något nu, något alls. Det kommer och går i vågor, senaste vågtoppen var för flera månader sedan. Men nu kanske det ändrar sig, vem vet?
För tillfället ägnar jag mig åt att lära mig lite av Dueling Banjos från Deliverance, bara för att vid något tillfälle i framtiden kunna göra folk obekväma genom att lite obemärkt smyga in delar av den när jag spelar gitarr...
söndag, november 25, 2007
Saker, saker och saker....
Puh, har jobbat klart ännu en helg av mitt liv. Personalbristen på jobbet gör att jag måste jobba en hel del, inte mig emot eftersom jag tjänar ”bra” pengar på det. Jag har ett jobb i alla fall, den delen av mitt liv verkar vara spikad för en tid framöver som tur är. Bostad däremot, på den fronten är det lite klenare, letar lägenheter och smider planer med vänner. Men alla som försökt få tag i en lägenhet i göteborg vet är det inte världen lättaste sak. Jag skulle lätt kunna förlora mig en Dr. Cox-liknande utläggning om hur jävlig jag tycker bostadssituationen i de större städerna i södra Sverige är. Men jag avstår, har helt enkelt ingen energi att lägga på det.
Har helt nästan tappat skrivlusten, känner inte för att skriva något eller göra någonting kreativt eller produktivt alls. Jag har ingen aning om varför, om det är brist på energi, inspiration eller helt enkelt att jag inte har något att säga. Det konstiga är att jag har börjat läsa som en galning, en 200-sidig bok på 2-3 dagar är ingen konstig sak för mig. Inspirationskällor lider jag inte brist på i alla fall.
När jag läser förlorar jag mig i texten, glömmer av tiden och ignorerar allt utanför. Bara det är en bra bok, för tillfället är det Dr. Hunter S. Thompsons ”Kingdom of Fear” som jag arbetar mig igenom. Så mycket arbete är det egentligen inte, det råkar vara en utomordentlig bok. Jag får återkomma när de sista 150 sidorna är ur vägen.
Nu lider kvällens litterära utläggning mot sitt slut, hoppas bara att min inspiration vill infinna sig någon gång. Kanske försöker jag för mycket, eller omger mig med fel sorts ”inspirationskällor”. Jag avstår från att skapa några teorier själv och fortsätter hoppas att inspirationen finner det passande att infinna sig inom en snar framtid....
”It was a sweet time, all in all. In some ways it was a depraved and terrifying adventure in the darkest side of life, and at least half the time it was like being shot out of a beautiful cannon in some kind of X-rated Peter Pan movie.
I would definitely do it again.”
HST
Har helt nästan tappat skrivlusten, känner inte för att skriva något eller göra någonting kreativt eller produktivt alls. Jag har ingen aning om varför, om det är brist på energi, inspiration eller helt enkelt att jag inte har något att säga. Det konstiga är att jag har börjat läsa som en galning, en 200-sidig bok på 2-3 dagar är ingen konstig sak för mig. Inspirationskällor lider jag inte brist på i alla fall.
När jag läser förlorar jag mig i texten, glömmer av tiden och ignorerar allt utanför. Bara det är en bra bok, för tillfället är det Dr. Hunter S. Thompsons ”Kingdom of Fear” som jag arbetar mig igenom. Så mycket arbete är det egentligen inte, det råkar vara en utomordentlig bok. Jag får återkomma när de sista 150 sidorna är ur vägen.
Nu lider kvällens litterära utläggning mot sitt slut, hoppas bara att min inspiration vill infinna sig någon gång. Kanske försöker jag för mycket, eller omger mig med fel sorts ”inspirationskällor”. Jag avstår från att skapa några teorier själv och fortsätter hoppas att inspirationen finner det passande att infinna sig inom en snar framtid....
”It was a sweet time, all in all. In some ways it was a depraved and terrifying adventure in the darkest side of life, and at least half the time it was like being shot out of a beautiful cannon in some kind of X-rated Peter Pan movie.
I would definitely do it again.”
HST
fredag, november 23, 2007
Nya dagar....
Jag känner mig som en vågskål i evig obalans, antingen svänger jag åt ena hållet eller det andra. Det är verkligen komplicerat att hitta balansen, om det ens är möjligt för tillfället. Jag jobbar väldigt mycket för tillfället, som undersköterska på Östra sjukhuset, nästan för mycket. Det börjar tära lite på krafterna nu, eller så är det mörkret som gör mig tröttare och tröttare.... Vad vet man? Men men, detta var egentligen bara ett test av en ny Widget jag installerat... Där tar det slut, för tillfället i alla fall...
fredag, juni 08, 2007
Tankar i skymningen...
Varje hårstrå, mjukt vajande
Som om sommarbrisen misstagit sig
och valt våren till sin nya älskare
Vartenda fotsteg, lätt flyende
Likt när skuggan smiter undan lågans ljus
och sällar sig till mörkrets kungadöme
Varje hjärtslag, ensamt i bröstets tomma rum
Ekar ut över fjärran ängar
som det i forna dagar kallade hem...
Som om sommarbrisen misstagit sig
och valt våren till sin nya älskare
Vartenda fotsteg, lätt flyende
Likt när skuggan smiter undan lågans ljus
och sällar sig till mörkrets kungadöme
Varje hjärtslag, ensamt i bröstets tomma rum
Ekar ut över fjärran ängar
som det i forna dagar kallade hem...
Genom springorna...
Hjärtat slår inte för att kroppen säger åt det,
det slår för att det tror på morgondagen
Tror att dimmslöjan ska lätta
när stjärnans strålar smeker dess spöklika gestalt
Tror på att gravitationen äntligen får ge vika för känslorna,
och att frosten ska smälta av en människas kyss
Hjärtat slår för att det tror på att morgondagen, blir lika fantastisk
som den var igår.
det slår för att det tror på morgondagen
Tror att dimmslöjan ska lätta
när stjärnans strålar smeker dess spöklika gestalt
Tror på att gravitationen äntligen får ge vika för känslorna,
och att frosten ska smälta av en människas kyss
Hjärtat slår för att det tror på att morgondagen, blir lika fantastisk
som den var igår.
Konsten att inte sova....
Jag förstår inte riktigt, jag borde sova. Men jag lyckas inte, förmodligen är det väl ljuset. Jag har alltid svårt att sova så fort det finns det allra minsta ljus i närheten.
Det var längesedan jag skrev något, något över huvud taget... Jag har inte känt lusten riktigt, inte känt inspirationen gripa tag i mig. Hittade en sak här jag helt glömt av att jag skrivit, minns inte när jag skrev den eller varför. "Hinder..." hette den tydligen, det ger mig dock inga ledtrådar om när eller varför jag skrev den. Nu har jag i alla fall något att spendera min natt med. Förutom att sitta och skriva meningslösa saker halva natten. Men jag tror att det är det jag måste börja göra. Jobba med kvantitet, har alltid haft problem med att bara skriva. Det är först nu på senare tid som jag kunnat släppa tankarna helt fria och låta händerna skriva vad dom vill utan att tänka på att det som skrivs egentligen måste betyda något. Visst, det mesta av det som kommer ut har ingen direkt relevans. Men ibland smiter det förbi små korn av guld, eller kanske silver. Aldrig riktigt gillat guld, silver är för mig mycket vackrare.
Dagarna har inte längre ett slut, de smälter in i varandra med en 4 timmars period av halvmörker emellan. Det känns som om allt rusar förbi mig, har redan börjat småplanera för hösten. Vad som är säkert är att jag inte kommer att plugga. Har gjort det nu i 14 år i sträck utan paus. Jag behöver verkligen en paus... Troligen reser jag bort ett litet tag i höst, innan jag ska börja ta tag i saker och söka jobb. Vet inte hur det kommer att bli eller hur jag kommer känna. Ingen aning om hur mitt liv kommer se ut då, hur jag kommer må. Jag hoppas på bättre än nu på alla punkter...
Puh, har inte skrivit av mig på ett tag. Det behövde jag. Mycket skönare att släppa ut alla skumma tankar än att stänga in dom i det lilla utrymme jag kallar huvud.
Sov gott!
Det var längesedan jag skrev något, något över huvud taget... Jag har inte känt lusten riktigt, inte känt inspirationen gripa tag i mig. Hittade en sak här jag helt glömt av att jag skrivit, minns inte när jag skrev den eller varför. "Hinder..." hette den tydligen, det ger mig dock inga ledtrådar om när eller varför jag skrev den. Nu har jag i alla fall något att spendera min natt med. Förutom att sitta och skriva meningslösa saker halva natten. Men jag tror att det är det jag måste börja göra. Jobba med kvantitet, har alltid haft problem med att bara skriva. Det är först nu på senare tid som jag kunnat släppa tankarna helt fria och låta händerna skriva vad dom vill utan att tänka på att det som skrivs egentligen måste betyda något. Visst, det mesta av det som kommer ut har ingen direkt relevans. Men ibland smiter det förbi små korn av guld, eller kanske silver. Aldrig riktigt gillat guld, silver är för mig mycket vackrare.
Dagarna har inte längre ett slut, de smälter in i varandra med en 4 timmars period av halvmörker emellan. Det känns som om allt rusar förbi mig, har redan börjat småplanera för hösten. Vad som är säkert är att jag inte kommer att plugga. Har gjort det nu i 14 år i sträck utan paus. Jag behöver verkligen en paus... Troligen reser jag bort ett litet tag i höst, innan jag ska börja ta tag i saker och söka jobb. Vet inte hur det kommer att bli eller hur jag kommer känna. Ingen aning om hur mitt liv kommer se ut då, hur jag kommer må. Jag hoppas på bättre än nu på alla punkter...
Puh, har inte skrivit av mig på ett tag. Det behövde jag. Mycket skönare att släppa ut alla skumma tankar än att stänga in dom i det lilla utrymme jag kallar huvud.
Sov gott!
torsdag, mars 08, 2007
lördag, februari 17, 2007
Hinder...
Mellan rökfyllda andetag, i nattens famn
ser jag kärleken välkomna hatet.
Medan ögonen sluts av misstro, mot vad de just såg
väcks hoppet om en godhet, jag trodde var förlorad.
Frihet från världen, ett fönster från verkligheten
samtidigt syns alltjämt reflektionen av min själ.
Ju mer mörkret närmar sig. Desto säkrare blir jag
Min port är stängd, men jag lämnar fönstret öppet
för även mörkret förtjänar en helande värme.
ser jag kärleken välkomna hatet.
Medan ögonen sluts av misstro, mot vad de just såg
väcks hoppet om en godhet, jag trodde var förlorad.
Frihet från världen, ett fönster från verkligheten
samtidigt syns alltjämt reflektionen av min själ.
Ju mer mörkret närmar sig. Desto säkrare blir jag
Min port är stängd, men jag lämnar fönstret öppet
för även mörkret förtjänar en helande värme.
tisdag, februari 13, 2007
Skogarna lockar...
Jag vill att skogarnas jord
ska tvaga mig ren
låta stenarnas lenhet smitta min själ
skogens röst talar till de få
berättar om det förgågna
såsom allt har ett slut
så har också jag
Men inte denna minut, inte denna dag.
ska tvaga mig ren
låta stenarnas lenhet smitta min själ
skogens röst talar till de få
berättar om det förgågna
såsom allt har ett slut
så har också jag
Men inte denna minut, inte denna dag.
En tår för B....
Ensamhetens tårar är allt annat än söta
men som kärlekens extas är de ofrånkommligt vackra
De pressas fram av samma våldsamma känsla
som en gång fick mig att skälva av lycka
Det är ett tveeggat svärd, det dödar och ger liv
så brutalt, så vackert.
Ensamhetens tårar passerar förbi
en strimma hopp vid horisonten
en porlande bäck mellan mossornas riken
en smalnad stig, där ljuset tar vid
och mörkret inte längre förtär
allt vad som är vackert
men som kärlekens extas är de ofrånkommligt vackra
De pressas fram av samma våldsamma känsla
som en gång fick mig att skälva av lycka
Det är ett tveeggat svärd, det dödar och ger liv
så brutalt, så vackert.
Ensamhetens tårar passerar förbi
en strimma hopp vid horisonten
en porlande bäck mellan mossornas riken
en smalnad stig, där ljuset tar vid
och mörkret inte längre förtär
allt vad som är vackert
onsdag, februari 07, 2007
Ordens gemenskap...
Ibland känns det bara som om vissa ord vill höra ihop. Vill sättas i en mening, tillsammans. De vill inte sluta komma, något gör att de hamnar där de är. Eller där de kommer vara. Och att låta orden få som dom vill är det enda man kan göra. Tangenterna börjar tryckas ner av sig själva.
Det är bara skönt att få skriva lite. Oavsett om nån läser det eller inte. Egentligen är det nog bättre att ingen läser det, fast då är det ren idioti att lägga ut det på internet, eller hur? Borde jag inte då gömma allt det här djupt ner i någon mapp på hårddisken? Konstigt nog känns det inte riktigt som samma sak. Man vill inte ha det liggande där. Det känns som om man inte blir av med det. När man väl lagt upp det på internet är ur händerna på en. Ligger det kvar på datorn är det fast där, och man är väl medveten om det. Mycket konstig känsla, man borde vilja ha sina egna tankar för sig själv? Eller?
Internet verkar ha tvingat in ens tankar i nya banor. Problem som dessa fanns inte för 100 år sedan, inte ens för 20 år sedan. När jag föddes var det ingen som valde mellan att låta sina texter ligga gömda eller att låta dom flyta fritt över internet. Internet fanns visserligen i en eller annan form då. Men absolut inte tillgängligt på det sätt det är idag. Man har tvingats tänka om helt, omforma sina tankemönster. Visst låter det flummigt?
Det är svårt att få sina tankar fokuserade på en sak, de vill gärna springa iväg åt olika håll och starta nya tankar. Det tar nog lite träning innan tankarna kan springa åt det håll jag vill att dom ska springa. Tills de gör det tänker jag fortsätta skriva små meninggslösa kåserier om allting och ingenting. Får väl hoppas att jag lyckas med det innan jag av misstag skriver om alla Shakespears texter....
Det är bara skönt att få skriva lite. Oavsett om nån läser det eller inte. Egentligen är det nog bättre att ingen läser det, fast då är det ren idioti att lägga ut det på internet, eller hur? Borde jag inte då gömma allt det här djupt ner i någon mapp på hårddisken? Konstigt nog känns det inte riktigt som samma sak. Man vill inte ha det liggande där. Det känns som om man inte blir av med det. När man väl lagt upp det på internet är ur händerna på en. Ligger det kvar på datorn är det fast där, och man är väl medveten om det. Mycket konstig känsla, man borde vilja ha sina egna tankar för sig själv? Eller?
Internet verkar ha tvingat in ens tankar i nya banor. Problem som dessa fanns inte för 100 år sedan, inte ens för 20 år sedan. När jag föddes var det ingen som valde mellan att låta sina texter ligga gömda eller att låta dom flyta fritt över internet. Internet fanns visserligen i en eller annan form då. Men absolut inte tillgängligt på det sätt det är idag. Man har tvingats tänka om helt, omforma sina tankemönster. Visst låter det flummigt?
Det är svårt att få sina tankar fokuserade på en sak, de vill gärna springa iväg åt olika håll och starta nya tankar. Det tar nog lite träning innan tankarna kan springa åt det håll jag vill att dom ska springa. Tills de gör det tänker jag fortsätta skriva små meninggslösa kåserier om allting och ingenting. Får väl hoppas att jag lyckas med det innan jag av misstag skriver om alla Shakespears texter....
fredag, februari 02, 2007
Åldrade ord 5...
Jag är så rädd...
Håll mitt huvud över vattnet, låt inte mörkret skölja över min kropp.
Jag är så rädd.
Släpp inte taget, jag vill inte falla.
Jag är så rädd.
Släck inte ljuset, stanna en stund till.
Jag är så rädd.
Vandra vid min sida, följ min stig.
Jag är så rädd.
Håll om mig, låt dem inte komma närmare.
Jag är så rädd.
Kyss mig, lägg mig tillrätta.
Jag är inte rädd.
Håll mitt huvud över vattnet, låt inte mörkret skölja över min kropp.
Jag är så rädd.
Släpp inte taget, jag vill inte falla.
Jag är så rädd.
Släck inte ljuset, stanna en stund till.
Jag är så rädd.
Vandra vid min sida, följ min stig.
Jag är så rädd.
Håll om mig, låt dem inte komma närmare.
Jag är så rädd.
Kyss mig, lägg mig tillrätta.
Jag är inte rädd.
Åldrade ord 4...
Nattetid...
Natten smyger längre in under skinnet.
Jag drar ett sista bloss och låter min cigarett falla mot marken.
De sista lekande gnistorna stänker när den träffar asfalten.
När den sista röken lämnat min kropp, återstår endast tanken.
Tanken på möjligheter, framåtseende, flygande drömmar.
Flyktiga som morgondimman, svävande genom mitt sinne.
Hänger kvar en liten stund, en minut av frihet.
Snart som bortblåst av vinden, omintetgjord på en sekund.
Natten smyger längre in under skinnet.
Jag drar ett sista bloss och låter min cigarett falla mot marken.
De sista lekande gnistorna stänker när den träffar asfalten.
När den sista röken lämnat min kropp, återstår endast tanken.
Tanken på möjligheter, framåtseende, flygande drömmar.
Flyktiga som morgondimman, svävande genom mitt sinne.
Hänger kvar en liten stund, en minut av frihet.
Snart som bortblåst av vinden, omintetgjord på en sekund.
Åldrade ord 3...
Avfall...
Sopor, en fimp i gatan, ett sprucket glas.
Titta inte på mig, era blickar skär tänder, lägg av!
Kanske dags att slänga sig på komposten?
Kanske dags att se till att folk slipper lukten?
Av gamla sopor...
Ska ni fortsätta så där? Lugnt gnisslande blickar?
Låt planket ruttna, låt fönster spricka, låt mig gulna i solen.
Sopor, en fimp i gatan, ett sprucket glas.
Titta inte på mig, era blickar skär tänder, lägg av!
Kanske dags att slänga sig på komposten?
Kanske dags att se till att folk slipper lukten?
Av gamla sopor...
Ska ni fortsätta så där? Lugnt gnisslande blickar?
Låt planket ruttna, låt fönster spricka, låt mig gulna i solen.
Åldrade ord 2...
Dagens reflektion…
Det finns för lite blommor runt omkring oss.
Vi behöver lite fler blommor, lite fler väldofter.
En blomma kan ge lite sinnesro.
För lite kärlek, för lite blommor.
Vi behöver mer av båda.
Det finns för lite blommor runt omkring oss.
Vi behöver lite fler blommor, lite fler väldofter.
En blomma kan ge lite sinnesro.
För lite kärlek, för lite blommor.
Vi behöver mer av båda.
Åldrade ord...
Luktar bränt, bränd är luften omkring mig.
Bränt fast eldens flammor slocknat? Finns det glöd kvar?
Något dolt fack där själen fått gro? Blomma ut? Kanske?
Får ta och glöda mig fram, långsamt. Kanske?
Det som återstår, kanske, matas med bränd jord?
Endast konstgjord andning tillåten, sa hon....
Bränt fast eldens flammor slocknat? Finns det glöd kvar?
Något dolt fack där själen fått gro? Blomma ut? Kanske?
Får ta och glöda mig fram, långsamt. Kanske?
Det som återstår, kanske, matas med bränd jord?
Endast konstgjord andning tillåten, sa hon....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)