Puh, har jobbat klart ännu en helg av mitt liv. Personalbristen på jobbet gör att jag måste jobba en hel del, inte mig emot eftersom jag tjänar ”bra” pengar på det. Jag har ett jobb i alla fall, den delen av mitt liv verkar vara spikad för en tid framöver som tur är. Bostad däremot, på den fronten är det lite klenare, letar lägenheter och smider planer med vänner. Men alla som försökt få tag i en lägenhet i göteborg vet är det inte världen lättaste sak. Jag skulle lätt kunna förlora mig en Dr. Cox-liknande utläggning om hur jävlig jag tycker bostadssituationen i de större städerna i södra Sverige är. Men jag avstår, har helt enkelt ingen energi att lägga på det.
Har helt nästan tappat skrivlusten, känner inte för att skriva något eller göra någonting kreativt eller produktivt alls. Jag har ingen aning om varför, om det är brist på energi, inspiration eller helt enkelt att jag inte har något att säga. Det konstiga är att jag har börjat läsa som en galning, en 200-sidig bok på 2-3 dagar är ingen konstig sak för mig. Inspirationskällor lider jag inte brist på i alla fall.
När jag läser förlorar jag mig i texten, glömmer av tiden och ignorerar allt utanför. Bara det är en bra bok, för tillfället är det Dr. Hunter S. Thompsons ”Kingdom of Fear” som jag arbetar mig igenom. Så mycket arbete är det egentligen inte, det råkar vara en utomordentlig bok. Jag får återkomma när de sista 150 sidorna är ur vägen.
Nu lider kvällens litterära utläggning mot sitt slut, hoppas bara att min inspiration vill infinna sig någon gång. Kanske försöker jag för mycket, eller omger mig med fel sorts ”inspirationskällor”. Jag avstår från att skapa några teorier själv och fortsätter hoppas att inspirationen finner det passande att infinna sig inom en snar framtid....
”It was a sweet time, all in all. In some ways it was a depraved and terrifying adventure in the darkest side of life, and at least half the time it was like being shot out of a beautiful cannon in some kind of X-rated Peter Pan movie.
I would definitely do it again.”
HST
söndag, november 25, 2007
fredag, november 23, 2007
Nya dagar....
Jag känner mig som en vågskål i evig obalans, antingen svänger jag åt ena hållet eller det andra. Det är verkligen komplicerat att hitta balansen, om det ens är möjligt för tillfället. Jag jobbar väldigt mycket för tillfället, som undersköterska på Östra sjukhuset, nästan för mycket. Det börjar tära lite på krafterna nu, eller så är det mörkret som gör mig tröttare och tröttare.... Vad vet man? Men men, detta var egentligen bara ett test av en ny Widget jag installerat... Där tar det slut, för tillfället i alla fall...
fredag, juni 08, 2007
Tankar i skymningen...
Varje hårstrå, mjukt vajande
Som om sommarbrisen misstagit sig
och valt våren till sin nya älskare
Vartenda fotsteg, lätt flyende
Likt när skuggan smiter undan lågans ljus
och sällar sig till mörkrets kungadöme
Varje hjärtslag, ensamt i bröstets tomma rum
Ekar ut över fjärran ängar
som det i forna dagar kallade hem...
Som om sommarbrisen misstagit sig
och valt våren till sin nya älskare
Vartenda fotsteg, lätt flyende
Likt när skuggan smiter undan lågans ljus
och sällar sig till mörkrets kungadöme
Varje hjärtslag, ensamt i bröstets tomma rum
Ekar ut över fjärran ängar
som det i forna dagar kallade hem...
Genom springorna...
Hjärtat slår inte för att kroppen säger åt det,
det slår för att det tror på morgondagen
Tror att dimmslöjan ska lätta
när stjärnans strålar smeker dess spöklika gestalt
Tror på att gravitationen äntligen får ge vika för känslorna,
och att frosten ska smälta av en människas kyss
Hjärtat slår för att det tror på att morgondagen, blir lika fantastisk
som den var igår.
det slår för att det tror på morgondagen
Tror att dimmslöjan ska lätta
när stjärnans strålar smeker dess spöklika gestalt
Tror på att gravitationen äntligen får ge vika för känslorna,
och att frosten ska smälta av en människas kyss
Hjärtat slår för att det tror på att morgondagen, blir lika fantastisk
som den var igår.
Konsten att inte sova....
Jag förstår inte riktigt, jag borde sova. Men jag lyckas inte, förmodligen är det väl ljuset. Jag har alltid svårt att sova så fort det finns det allra minsta ljus i närheten.
Det var längesedan jag skrev något, något över huvud taget... Jag har inte känt lusten riktigt, inte känt inspirationen gripa tag i mig. Hittade en sak här jag helt glömt av att jag skrivit, minns inte när jag skrev den eller varför. "Hinder..." hette den tydligen, det ger mig dock inga ledtrådar om när eller varför jag skrev den. Nu har jag i alla fall något att spendera min natt med. Förutom att sitta och skriva meningslösa saker halva natten. Men jag tror att det är det jag måste börja göra. Jobba med kvantitet, har alltid haft problem med att bara skriva. Det är först nu på senare tid som jag kunnat släppa tankarna helt fria och låta händerna skriva vad dom vill utan att tänka på att det som skrivs egentligen måste betyda något. Visst, det mesta av det som kommer ut har ingen direkt relevans. Men ibland smiter det förbi små korn av guld, eller kanske silver. Aldrig riktigt gillat guld, silver är för mig mycket vackrare.
Dagarna har inte längre ett slut, de smälter in i varandra med en 4 timmars period av halvmörker emellan. Det känns som om allt rusar förbi mig, har redan börjat småplanera för hösten. Vad som är säkert är att jag inte kommer att plugga. Har gjort det nu i 14 år i sträck utan paus. Jag behöver verkligen en paus... Troligen reser jag bort ett litet tag i höst, innan jag ska börja ta tag i saker och söka jobb. Vet inte hur det kommer att bli eller hur jag kommer känna. Ingen aning om hur mitt liv kommer se ut då, hur jag kommer må. Jag hoppas på bättre än nu på alla punkter...
Puh, har inte skrivit av mig på ett tag. Det behövde jag. Mycket skönare att släppa ut alla skumma tankar än att stänga in dom i det lilla utrymme jag kallar huvud.
Sov gott!
Det var längesedan jag skrev något, något över huvud taget... Jag har inte känt lusten riktigt, inte känt inspirationen gripa tag i mig. Hittade en sak här jag helt glömt av att jag skrivit, minns inte när jag skrev den eller varför. "Hinder..." hette den tydligen, det ger mig dock inga ledtrådar om när eller varför jag skrev den. Nu har jag i alla fall något att spendera min natt med. Förutom att sitta och skriva meningslösa saker halva natten. Men jag tror att det är det jag måste börja göra. Jobba med kvantitet, har alltid haft problem med att bara skriva. Det är först nu på senare tid som jag kunnat släppa tankarna helt fria och låta händerna skriva vad dom vill utan att tänka på att det som skrivs egentligen måste betyda något. Visst, det mesta av det som kommer ut har ingen direkt relevans. Men ibland smiter det förbi små korn av guld, eller kanske silver. Aldrig riktigt gillat guld, silver är för mig mycket vackrare.
Dagarna har inte längre ett slut, de smälter in i varandra med en 4 timmars period av halvmörker emellan. Det känns som om allt rusar förbi mig, har redan börjat småplanera för hösten. Vad som är säkert är att jag inte kommer att plugga. Har gjort det nu i 14 år i sträck utan paus. Jag behöver verkligen en paus... Troligen reser jag bort ett litet tag i höst, innan jag ska börja ta tag i saker och söka jobb. Vet inte hur det kommer att bli eller hur jag kommer känna. Ingen aning om hur mitt liv kommer se ut då, hur jag kommer må. Jag hoppas på bättre än nu på alla punkter...
Puh, har inte skrivit av mig på ett tag. Det behövde jag. Mycket skönare att släppa ut alla skumma tankar än att stänga in dom i det lilla utrymme jag kallar huvud.
Sov gott!
torsdag, mars 08, 2007
lördag, februari 17, 2007
Hinder...
Mellan rökfyllda andetag, i nattens famn
ser jag kärleken välkomna hatet.
Medan ögonen sluts av misstro, mot vad de just såg
väcks hoppet om en godhet, jag trodde var förlorad.
Frihet från världen, ett fönster från verkligheten
samtidigt syns alltjämt reflektionen av min själ.
Ju mer mörkret närmar sig. Desto säkrare blir jag
Min port är stängd, men jag lämnar fönstret öppet
för även mörkret förtjänar en helande värme.
ser jag kärleken välkomna hatet.
Medan ögonen sluts av misstro, mot vad de just såg
väcks hoppet om en godhet, jag trodde var förlorad.
Frihet från världen, ett fönster från verkligheten
samtidigt syns alltjämt reflektionen av min själ.
Ju mer mörkret närmar sig. Desto säkrare blir jag
Min port är stängd, men jag lämnar fönstret öppet
för även mörkret förtjänar en helande värme.
tisdag, februari 13, 2007
Skogarna lockar...
Jag vill att skogarnas jord
ska tvaga mig ren
låta stenarnas lenhet smitta min själ
skogens röst talar till de få
berättar om det förgågna
såsom allt har ett slut
så har också jag
Men inte denna minut, inte denna dag.
ska tvaga mig ren
låta stenarnas lenhet smitta min själ
skogens röst talar till de få
berättar om det förgågna
såsom allt har ett slut
så har också jag
Men inte denna minut, inte denna dag.
En tår för B....
Ensamhetens tårar är allt annat än söta
men som kärlekens extas är de ofrånkommligt vackra
De pressas fram av samma våldsamma känsla
som en gång fick mig att skälva av lycka
Det är ett tveeggat svärd, det dödar och ger liv
så brutalt, så vackert.
Ensamhetens tårar passerar förbi
en strimma hopp vid horisonten
en porlande bäck mellan mossornas riken
en smalnad stig, där ljuset tar vid
och mörkret inte längre förtär
allt vad som är vackert
men som kärlekens extas är de ofrånkommligt vackra
De pressas fram av samma våldsamma känsla
som en gång fick mig att skälva av lycka
Det är ett tveeggat svärd, det dödar och ger liv
så brutalt, så vackert.
Ensamhetens tårar passerar förbi
en strimma hopp vid horisonten
en porlande bäck mellan mossornas riken
en smalnad stig, där ljuset tar vid
och mörkret inte längre förtär
allt vad som är vackert
onsdag, februari 07, 2007
Ordens gemenskap...
Ibland känns det bara som om vissa ord vill höra ihop. Vill sättas i en mening, tillsammans. De vill inte sluta komma, något gör att de hamnar där de är. Eller där de kommer vara. Och att låta orden få som dom vill är det enda man kan göra. Tangenterna börjar tryckas ner av sig själva.
Det är bara skönt att få skriva lite. Oavsett om nån läser det eller inte. Egentligen är det nog bättre att ingen läser det, fast då är det ren idioti att lägga ut det på internet, eller hur? Borde jag inte då gömma allt det här djupt ner i någon mapp på hårddisken? Konstigt nog känns det inte riktigt som samma sak. Man vill inte ha det liggande där. Det känns som om man inte blir av med det. När man väl lagt upp det på internet är ur händerna på en. Ligger det kvar på datorn är det fast där, och man är väl medveten om det. Mycket konstig känsla, man borde vilja ha sina egna tankar för sig själv? Eller?
Internet verkar ha tvingat in ens tankar i nya banor. Problem som dessa fanns inte för 100 år sedan, inte ens för 20 år sedan. När jag föddes var det ingen som valde mellan att låta sina texter ligga gömda eller att låta dom flyta fritt över internet. Internet fanns visserligen i en eller annan form då. Men absolut inte tillgängligt på det sätt det är idag. Man har tvingats tänka om helt, omforma sina tankemönster. Visst låter det flummigt?
Det är svårt att få sina tankar fokuserade på en sak, de vill gärna springa iväg åt olika håll och starta nya tankar. Det tar nog lite träning innan tankarna kan springa åt det håll jag vill att dom ska springa. Tills de gör det tänker jag fortsätta skriva små meninggslösa kåserier om allting och ingenting. Får väl hoppas att jag lyckas med det innan jag av misstag skriver om alla Shakespears texter....
Det är bara skönt att få skriva lite. Oavsett om nån läser det eller inte. Egentligen är det nog bättre att ingen läser det, fast då är det ren idioti att lägga ut det på internet, eller hur? Borde jag inte då gömma allt det här djupt ner i någon mapp på hårddisken? Konstigt nog känns det inte riktigt som samma sak. Man vill inte ha det liggande där. Det känns som om man inte blir av med det. När man väl lagt upp det på internet är ur händerna på en. Ligger det kvar på datorn är det fast där, och man är väl medveten om det. Mycket konstig känsla, man borde vilja ha sina egna tankar för sig själv? Eller?
Internet verkar ha tvingat in ens tankar i nya banor. Problem som dessa fanns inte för 100 år sedan, inte ens för 20 år sedan. När jag föddes var det ingen som valde mellan att låta sina texter ligga gömda eller att låta dom flyta fritt över internet. Internet fanns visserligen i en eller annan form då. Men absolut inte tillgängligt på det sätt det är idag. Man har tvingats tänka om helt, omforma sina tankemönster. Visst låter det flummigt?
Det är svårt att få sina tankar fokuserade på en sak, de vill gärna springa iväg åt olika håll och starta nya tankar. Det tar nog lite träning innan tankarna kan springa åt det håll jag vill att dom ska springa. Tills de gör det tänker jag fortsätta skriva små meninggslösa kåserier om allting och ingenting. Får väl hoppas att jag lyckas med det innan jag av misstag skriver om alla Shakespears texter....
fredag, februari 02, 2007
Åldrade ord 5...
Jag är så rädd...
Håll mitt huvud över vattnet, låt inte mörkret skölja över min kropp.
Jag är så rädd.
Släpp inte taget, jag vill inte falla.
Jag är så rädd.
Släck inte ljuset, stanna en stund till.
Jag är så rädd.
Vandra vid min sida, följ min stig.
Jag är så rädd.
Håll om mig, låt dem inte komma närmare.
Jag är så rädd.
Kyss mig, lägg mig tillrätta.
Jag är inte rädd.
Håll mitt huvud över vattnet, låt inte mörkret skölja över min kropp.
Jag är så rädd.
Släpp inte taget, jag vill inte falla.
Jag är så rädd.
Släck inte ljuset, stanna en stund till.
Jag är så rädd.
Vandra vid min sida, följ min stig.
Jag är så rädd.
Håll om mig, låt dem inte komma närmare.
Jag är så rädd.
Kyss mig, lägg mig tillrätta.
Jag är inte rädd.
Åldrade ord 4...
Nattetid...
Natten smyger längre in under skinnet.
Jag drar ett sista bloss och låter min cigarett falla mot marken.
De sista lekande gnistorna stänker när den träffar asfalten.
När den sista röken lämnat min kropp, återstår endast tanken.
Tanken på möjligheter, framåtseende, flygande drömmar.
Flyktiga som morgondimman, svävande genom mitt sinne.
Hänger kvar en liten stund, en minut av frihet.
Snart som bortblåst av vinden, omintetgjord på en sekund.
Natten smyger längre in under skinnet.
Jag drar ett sista bloss och låter min cigarett falla mot marken.
De sista lekande gnistorna stänker när den träffar asfalten.
När den sista röken lämnat min kropp, återstår endast tanken.
Tanken på möjligheter, framåtseende, flygande drömmar.
Flyktiga som morgondimman, svävande genom mitt sinne.
Hänger kvar en liten stund, en minut av frihet.
Snart som bortblåst av vinden, omintetgjord på en sekund.
Åldrade ord 3...
Avfall...
Sopor, en fimp i gatan, ett sprucket glas.
Titta inte på mig, era blickar skär tänder, lägg av!
Kanske dags att slänga sig på komposten?
Kanske dags att se till att folk slipper lukten?
Av gamla sopor...
Ska ni fortsätta så där? Lugnt gnisslande blickar?
Låt planket ruttna, låt fönster spricka, låt mig gulna i solen.
Sopor, en fimp i gatan, ett sprucket glas.
Titta inte på mig, era blickar skär tänder, lägg av!
Kanske dags att slänga sig på komposten?
Kanske dags att se till att folk slipper lukten?
Av gamla sopor...
Ska ni fortsätta så där? Lugnt gnisslande blickar?
Låt planket ruttna, låt fönster spricka, låt mig gulna i solen.
Åldrade ord 2...
Dagens reflektion…
Det finns för lite blommor runt omkring oss.
Vi behöver lite fler blommor, lite fler väldofter.
En blomma kan ge lite sinnesro.
För lite kärlek, för lite blommor.
Vi behöver mer av båda.
Det finns för lite blommor runt omkring oss.
Vi behöver lite fler blommor, lite fler väldofter.
En blomma kan ge lite sinnesro.
För lite kärlek, för lite blommor.
Vi behöver mer av båda.
Åldrade ord...
Luktar bränt, bränd är luften omkring mig.
Bränt fast eldens flammor slocknat? Finns det glöd kvar?
Något dolt fack där själen fått gro? Blomma ut? Kanske?
Får ta och glöda mig fram, långsamt. Kanske?
Det som återstår, kanske, matas med bränd jord?
Endast konstgjord andning tillåten, sa hon....
Bränt fast eldens flammor slocknat? Finns det glöd kvar?
Något dolt fack där själen fått gro? Blomma ut? Kanske?
Får ta och glöda mig fram, långsamt. Kanske?
Det som återstår, kanske, matas med bränd jord?
Endast konstgjord andning tillåten, sa hon....
Ödets oupptäckta repristecken...
Satt och kollade igenom gamla dagboksinlägg med poesi jag skrivit för ca. 2 år sedan. Det som chockade mig var att jag lyckats glömma av den, och att jag faktiskt tyckte att den var bra. Jag har sparat texterna nu så de inte försvinner.
Men den största effekt det här fick var att inspirera mig att börja skriva igen, och börja läsa poesi igen. Det var längesen sist, men jag hoppas att det sitter kvar i ryggmärgen.
Visst, andra kanske inte tycker den är bra. Men då får det vara så, jag bryr mig inte. Det är mina texter, varenda liten bokstav och punkt. Och jag älskar mina bokstäver, det är mitt enda sätt att uttrycka mig för tillfället. Utan bokstäver skulle jag vara helt borttappad. Nu låter det här säkert otroligt löjligt för andra, men återigen, mina bokstäver. Och varför skriver jag ens om vad andra skulle kunna tycka, självkänslan kanske inte är på topp.
Men som sagt, inspirerande för mig. Vad det är för andra är andras problem. För mig löser den bara problem. Mitt sätt att ventilera, jag minns fortfarande hur frisläppande det var att skriva. Nu känns det som om jag kan få en ny början, ett av ödets oupptäckta repristecken (för er som läser noter). Jag skulle kunna sitta här hela kvällen och orera om det här. Det vill jag egentligen göra också, det känns bra. Bara texten spelar någon roll, inget annat. Synd att man inte kan leva på texter och bokstäver, då skulle många problem vara lösta.
Vad jag ska skriva om? Heh, det vet jag inte. Något, inget, allt. Vem vet?
Som ni kanske märker förlorar jag mig i texten, det har en tendens att hända rätt så ofta.... Får väl avsluta nu...
Men den största effekt det här fick var att inspirera mig att börja skriva igen, och börja läsa poesi igen. Det var längesen sist, men jag hoppas att det sitter kvar i ryggmärgen.
Visst, andra kanske inte tycker den är bra. Men då får det vara så, jag bryr mig inte. Det är mina texter, varenda liten bokstav och punkt. Och jag älskar mina bokstäver, det är mitt enda sätt att uttrycka mig för tillfället. Utan bokstäver skulle jag vara helt borttappad. Nu låter det här säkert otroligt löjligt för andra, men återigen, mina bokstäver. Och varför skriver jag ens om vad andra skulle kunna tycka, självkänslan kanske inte är på topp.
Men som sagt, inspirerande för mig. Vad det är för andra är andras problem. För mig löser den bara problem. Mitt sätt att ventilera, jag minns fortfarande hur frisläppande det var att skriva. Nu känns det som om jag kan få en ny början, ett av ödets oupptäckta repristecken (för er som läser noter). Jag skulle kunna sitta här hela kvällen och orera om det här. Det vill jag egentligen göra också, det känns bra. Bara texten spelar någon roll, inget annat. Synd att man inte kan leva på texter och bokstäver, då skulle många problem vara lösta.
Vad jag ska skriva om? Heh, det vet jag inte. Något, inget, allt. Vem vet?
Som ni kanske märker förlorar jag mig i texten, det har en tendens att hända rätt så ofta.... Får väl avsluta nu...
torsdag, februari 01, 2007
Feeling quite good...
Spenderat dagen med att mäta stråldoser, roligt med tanke på att jag inte gjort nått praktiskt på flera veckor. Äntligen nått man faktiskt kan göra i praktiken.
Gamla flickvännen var här nyss och lämnade saker, kändes helt ok faktiskt. Känns rätt bra överlag för tillfället. Antingen har jag verkligen vant mig, eller så har jag blivit känslomässigt avtrubbad (gissa vilken det är?). Nej, men jag tror faktiskt att jag börjar vänja mig.
Allmänt börjar det mesta kännas relativt normalt, för omväxlings skull. Monty Python är återigen husgudar, sån humor kommer aldrig komma åter. Största kulturskatten den här världen har. :)
Gamla flickvännen var här nyss och lämnade saker, kändes helt ok faktiskt. Känns rätt bra överlag för tillfället. Antingen har jag verkligen vant mig, eller så har jag blivit känslomässigt avtrubbad (gissa vilken det är?). Nej, men jag tror faktiskt att jag börjar vänja mig.
Allmänt börjar det mesta kännas relativt normalt, för omväxlings skull. Monty Python är återigen husgudar, sån humor kommer aldrig komma åter. Största kulturskatten den här världen har. :)
tisdag, januari 16, 2007
Gratis är gott!
Oja, träffade en snubbe när jag var ute och rökte. Han gav mig nästan ett helt paket cigaretter, han skulle sluta sa han...
onsdag, januari 10, 2007
Sorg...
Min Ipod har gått till den sista vilan. I 2 år har den funnits hos mig. Men nu orkade den inte längre, några dödsrosslingar och sen inget mer.
Jag funderar på att gräva en grav åt den. Det har den förtjänat....
Jag funderar på att gräva en grav åt den. Det har den förtjänat....
tisdag, januari 09, 2007
Äntligen!
Så, då har man flyttat och kommit till rätta. Allt uppackad och iordningställt...
Och nu, äntligen. INTERNET! Borde ha kommit ändå, men någon hade snott min IP-adress. Men nu är han avstängd, hehehe...
Och nu, äntligen. INTERNET! Borde ha kommit ändå, men någon hade snott min IP-adress. Men nu är han avstängd, hehehe...
måndag, januari 01, 2007
The Motorhomes - Into the night
En grovt underskattad låt, med en av de vackraste videor som någonsin gjorts. Så sorglig, kan inte se videon utan att bli riktigt tårögd...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)