Nu verkar det vara officiellt, flickvännen min har gett upp. Nästan varje dag den senaste tiden har varit ett steg ifrån varandra. Hon tror inte på det vi hade, säger hon. Jag har verkligen kämpat för att få det här förhållandet att fungera, men nu verkar det som om oundvikliga står med foten i dörren. Det verkar slut.
Dags för en kamp, en kamp mot mina egna känslor. Tidigare uppbrott från flickvänner har alltid inneburit stor ångest, men denna gång känner jag nästan ingenting. Jag är rdd att jag låst in känslorna långt inne i själen. Det kommer jag få sota för senare.... Blev meddragen ut på Pustervik i fredags, tänkte att jag kanske skulle kunna få tänka på något annat. Men det hjälpte inte direkt, det visste jag ju innan jag åkte men vad fasen. Alltid kul att försöka med det omöjliga.
Så nu tar de praktiska problemen vid. Eftersom vi bor ihop måste vi båda fixa nya lägenheter och allt det innebär. Inget är löst ännu, och jag har 2+ tentor att ta igen...
Nu låter det som nån jävla självömkan, men jag försöker bara skriva av mig. I brist på andra sätt att uttrycka mig på.
Det jobbigaste av allt just nu är att jag inte känner någonting överhuvudtaget. Men men, bara att bryta ihop och gå vidare som någon halvfyndig snubbe sa nån gång... ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar